Historielärarnas förenings årsskrift 2008, sid. 144
Karl-Erik Andersson och Bo Björklund
Risveden, en västsvensk obygds historia
Del 2: Obygdens villkor vid övergången från självhushållning till industrisamhälle
Acta Risvedensis 2001

 ”Historia är ju bara krig och politik!” Dylika utsagor kan man allt som oftast få höra från håglösa elever och för all del även från många andra. Sådana människor kan man rekommendera att läsa det stora verket om Risveden, en välskriven, rikt illustrerad och tämligen allomfattande kulturhistoria om vanligt folks vardagsliv. Risveden är ett vildmarksområde i Västergötland med Alingsås som närmaste stad. Här finns stora skogar, många berg, många sjöar, många strömmar och många småjordbruk. I stort sett all mänsklig verksamhet på landsbygden har förekommit på Risveden. Vill man skapa sig en föreställning om enkla anfäders och anmödrars liv och leverne, kan man med fördel studera detta verk, oavsett om vederbörande anfäder eller anmödrar hade någonting med Risveden att göra eller inte. Verket är vida förmer än en hembygdsbok tack vara sin grundlighet och sin tematiska uppläggning.

Andra delen handlar om jordbruket, kampen mot rovdjuren, fisket, kyrka och frikyrkor, nykterhets­föreningar, ”dansbaneeländet”, vidskepelse, bärplockning, bygdeoriginal, skolhus och skolgång, spelmän och spelmansmusik, vattendrivna kvarnar och sågar, elverken i bäckar och åar, träindustrierna, vägarna och stigarna och så vidare. Skildringarna är grundliga, medryckande och lättfattligt skrivna. Bilderna är av högsta klass. Vill eleverna finna utmärkta fotografier från svensk kulturhistoria, kan de med fördel leta här. Bilderna kan lätt scannas av och ändå behålla mycket av sin skärpa. De båda författarna måste ha lagt ned otaliga arbetstimmar enbart på bildsökning. Karl-Erik Andersson och Bo Björklund blandar huvuddrag i utvecklingen med roande anekdoter och smådrag. Boken, som lätt nog hade kunnat bli tungläst eller rent av oläslig, blir på så vis både läsbar och läsvärd. Det är en upplevelse att läsa den.

Ibland önskar man dock att författarna hade drivit den tematiska uppläggningen längre. Man redogör utförligt för kvarnar på Risveden. Vi får veta – i många fall – när de upphörde med verksamheten och varför. En tematisk sammanställning av dessa uppgifter skulle ha givit läsarna klarare insikter i kvarnrörelsens avveckling. Något liknande skulle kunna sägas i några andra fall. För ortnamns­forskarna är detta verk en guldgruva. Här finns alla dessa smånamn och naturnamn, som ofta saknas i de mera översiktliga ortnamnspublikationerna. (Dessa är huvudsakligen inriktade på bebyggelse­namnen.) Man skulle därför önska ett utförligt register. Tredje delen av verket håller dock på att utarbetas, och där kan ett sådant förhoppningsvis få plats.

Vi har anledning att se fram emot tredje delen. Detta är kulturhistoria av bästa märke, en nödvändig redogörelse för de breda folklagrens liv vid sidan av de många omfattande skildringarna av högreståndsliv och en nödvändig fördjupning vid sidan av släktforskningens torra och bleka uppgifter.

 Lars Gahrn