Det har gått några år sen aleknotten gick till stan. Nu är han tillbaka, i ett nytt formidabelt verk. Boken om Risveden, del 2, är packad och klar, de vetgiriga till glädje. Om ett par år kommer del 3, var så säkra.

FÖR DRYGT fyra år sedan skrev vi på Vg om boken Risveden, en västsvensk obygds historia, del 1. Den var så full av fakta om tider som flytt, med skogsområdet Risveden som utgångspunkt, att vi utnämnde den till ett kunskapsverk för de vet­giriga. Skulle gubbarna Andersson och Björklund orka göra om den förra bedriften och ge ut en del 2, som de hade lovat?

Svaret är ja.

Författarna heter alltså Karl-Erik Andersson och Bo Björklund. Karl-Erik är nu 77 år. Han var skogvaktare i 35 år, varav de 15 sista i Risveden. Bo Björklund är 66 år. Han bodde som ung i kanten av skogen, i Skogstorp inte så långt från Skepplanda. I sitt yrkesliv har han varit ingenjör, bankman och lärare.

Själva objektet måste också presenteras. Det är ett geografiskt område, beläget i Västergötland mellan Göta älv i väster och sjöarna Mjörn och Anten i öster. Det är en vidsträckt tassemark med kultur­historiska värden. Risveden brukar kallas för Göteborgs närmaste vildmark och ligger tre, fyra mil från storstaden.

På medeltiden tog man sig igenom ödemarken på det som var Västergötlands riksstig nummer ett mellan Lödöse och Skara. I utkanterna strävade bönder och torpare som nyttjade skogen för svedjebruk och beten åt kreaturen.

Det magra jordbruket gav inte tillräckligt. Risvedens befolkning fick vara jägare, fiskare, bärplockare, biodlare och repslagare. Snickar­kunniga män, aleknottar, drog till Göteborg under veckorna och reste landshövdingehus.

DET VISAR SIG ATT aleknottarna gav sig iväg ännu längre bort. I boken om Risveden, del 2, läser vi att de var i Wilhelmshaven i Tyskland i slutet av 1800-talet och byggde hus, die schwedischen Häuser.

Det nyutkomna verket skildrar en brytningstid från slutet av 1800-talet till att folk flyttade ut från skogen i mitten av 1900-talet. det var då landet övergick från självhushållning till ett kontant­samhälle. Under den tiden förändrades allt i Sverige.

Andersson/Björklund har lyckats samla in ett rikt fotografiskt material till sina texter. Fram träder ansikten, miljöer, hus och djur från förr.

Till synes starka kor går och betar i ljusa skogar. Högsommarsolen skiner på långhässjor med doftande hö. Vilka värden har gått förlorade – vilka har vunnits, frågar sig författarna.

De citerar den gamle GP-medarbetaren Bengt Hubendick: ”Man fungerade inom ett hushållande system som var ekologiskt uthålligt.”

DET ÄR ANNAT nu. Men någon kanske minns hur det var i augustis månsken. När höet var bärgat, låg töserna borti lagårdarna och då gick pojkarna och tog reda på dem. Ladmörten leker eller som di sa, laemôrten leker.

 

UDO SPONBERG