Historielärarnas förenings årsskrift 2003, sid. 219

Karl-Erik Andersson, Bo Björklund
Risveden, en västsvensk obygds historia, del 1
Gränsbygd, vägar, skogens historia, arbetsvandring,
slott och herresäten
2001

Öster om Göta älv samt väster om sjöarna Anten och Mjörn ligger den stora obygden Risveden, ett uppmärksammat och uppskattat naturområde. I Karl-Erik Anderssons och Bo Björklunds stora verk ligger huvudvikten dock på människans utnyttjande av och inverkan på djurliv, skog och annan växtlighet. Denna mindre vanliga uppläggning av en historisk krönika gör deras bok mycket intressant och givande.

Boken inleds med kapitlet "Västsvensk historia i treriksperspektiv", vari Västsveriges äldsta historia kortfattat och vederhäftigt genomgås med särskild hänsyn till dess följder för Risveden. Redan här inser man att författarna har gott omdöme, ty de har skickligt undvikit medeltidsforskningens många träskmarker. De många rika bygderna i grannskapet, de många borgarna och städerna får läsarna att begripa att människans ingrepp i naturen här har varit många och djupa samt dessutom i allmänhet tidigt belagda. Dessa omständigheter ökar krönikans värde. Slotten och herresätena i och kring Risveden - Gräfsnäs, Östads säteri, Koberg, Livered, Alfhems kungsgård och Kilanda säteri - får ett eget kapitel, som snarast har sockenkrönikans karaktär: en bred skildring med en blandning av känt och hittills okänt.

Vägar och järnvägar genom området ägnas ett eget avsnitt. Tack vare spaning i skog och mark har ett hålvägssystem kunnat upptäckas. Man har på detta vis kunnat fastställa den medeltida sträckningen över Risveden av vägen mellan Lödöse och Skara. Tack vare undersökningar i sockenstämmeprotokoll kan man redovisa socknarnas ställningstaganden, när järnvägsanläggning så småningom stod på dagordningen. Olika förslag förekom, och intresset var högst skiftande.

Det största kapitlet är dock det utan jämförelse värdefullaste och har värde även för en läsekrets, som saknar anknytning till bygden. På 130 sidor av bokens 272 avhandlas "Risvedens skogliga historia". Det är en innehållsrik och väl strukturerad skildring. Författarna börjar med områdets geologi och trädens invandringshistoria. Folk från omgivande bygder utnyttjade skogsmarkerna genom att avverka skog och släppa djur på bete där. Smågårdar uppstod i ödebygden. Risveden räknades som häradsallmänning, men kronan hävdade här som på andra håll rätten till ekarna. Vissa jordägare - framförallt storgodsägare - lade under sig skogsmark och försåg sina skogslotter med gränsmärken. Mot slutet av 1600-talet skärpte kronan sina krav och Risveden förklarades som kronoallmänning. De jordägare, som lagt under sig skog och försett sina marker med gränsmärken, fick dock som regel behålla dess marker. Genom ett kungligt brev 1828 tillkännagavs emellertid att kronan skulle avstå från bland annat Risveden, och skogens fördelning mellan bönderna i grannskapet var en invecklad fråga med många ställningstaganden. Många skogskiften är dock små, och Lantbruksnämnden försökte på sin tid minska antalet småskiften, vilket till en del lyckades. Spelet om äganderätten är intressant och belysande. Det är dessutom mycket bra beskrivet.

Skogseldar och svedjebränning skildras sakkunnigt. Trots förbud och straff förekom svedjebränning. (Så sent som 1919 är svedjeodling belagd.) Denna bränning gav allt som oftast upphov till skogsbränder. Kolning och tjärbränning skildras utförligt och lärorikt. Både gropmilor och resmilor beskrivs liksom sentida kolugnar. Risveden hade dock alltför många välbefolkade bygder omkring sig, och skogen tunnades ut betänkligt. Därför tog man upp torv till bränsle ur många mossar. I denna obygd var transportproblemen stora, och därför flottade man på sjöarna och bland annat i den grunda och trånga Slereboån. Skildringen är som vanligt åskådlig och upplysande. När hertigen av Schleswig-Holstein ägde Gräfsnäs ägnade man sig åt exemplarisk skogsvård, som skildras tack vare intressanta arkivfynd. Nya ägare ville dock ha ut pengar ur skogen och massavverkning följde här liksom på Alfhemsskogen. Författarna ger oss en ingående och intressant skildring av tidig massavverkning. Kvinnliga nödhjälpsarbetare fick senare bota skadorna. År 1898 bildades Ale härads skogsodlingsförening, som 1912 utsträckte verksamheten till Flundre härad. Här som på andra håll nyplanterade skolbarnen kalmarkerna.

Tack vare förhållandevis rik tillgång till skog var snickarna i bygderna kring Risveden både många och yrkesskickliga. Alesnickarna arbetade både på byggen i Göteborg och på fyrar runtom Sveriges kuster. Åtskilliga skogsbönder timrade hus på beställning hemma. Sedan monterades de färdiga husen ner och forslades till beställarna på skogfattiga orter.

Den som undervisar i ekonomisk historia och skogsbruk, har här en utmärkt skildring av skogsbruk i äldre tider. Den är allomfattande, lättfattlig, åskådligt och målande skriven samt mycket välillustrerad. Rikedomen på detaljer och uppteckningar medför att det hela tiden finns en mänsklig närhet i boken. Man kommer den tidens människor nära. Boken borde med fördel kunna användas som kurslitteratur i specialkurser i skogshistoria och ekonomisk historia.

Varje kapitel avslutas med en omfångsrik käll- och litteraturförteckning. Ur vetenskaplig synpunkt hade det varit en fördel, om verket hade haft notapparat, men denna brist uppvägs delvis av att viktigare verk och författarnamn ofta omnämns i texten. I verket förekommer ofta en mängd ortnamn och dialektord utspridda. De är av stort värde för ortnamnsforskningen och dialektforskningen. Om ett register över dem hade kunnat tillfogas den kommande andra delen, skulle bokens användbarhet öka påtagligt.

Författarna framför tack till flera fackmän, som på olika sätt hjälpt till och berikat framställningen: förre museichefen, filosofie doktor Rune Ekre, professor Lars Kardell och docent Åke Hillefors. Manuskriptet har alltså underkastats sakkunnig granskning. Andersson och Björklund har således samlat in, sovrat och bearbetat ett omfattande faktaunderlag. Med gott omdöme, lärdom, god berättarförmåga och en väldig arbetsinsats har de bägge författarna skrivit Risvedens historia.

Lars Gahrn